Maddishen

Kärlek är ett jävligt jobbigt kapitel i ens liv, men ack så underbart det också kan vara

Pratar just nu med älskade Sara om detta och shit vilka problem det kan vara!

Det är så mycket som ska stämma och fungerar. Tillfället i livet ska vara helt perfekt och man ska känna att det är seriöst och rätt, som egentligen inte ens går att förklara eller fastslå.

Jag är en person som lätt blir fäst vid en person och sen blir jag så otroligt sårad! speciellt när en person öppnar och drar in en i sitt hjärta och man tror att det betyder någonting.

alla småflickor som inte har öppnat sitt hjärta för en kille, GÖR INTE DET! låt honom verkligen jobba för det och låt det ta tid!


Jag vet inte varför jag skriver detta, men känns så jävla typiskt mig och mitt liv.. många tårar som ger energi åt idiotkillar som inte ens förtjänar dem eller för den delen bryr sig. Men som jag sa till Sara: När man är femtio år, vill man fan kunna tänka tillbaka och känna att man gjorde allt i sina ungdomsår och inte satt hemma och bölade över en jävla idiotkille.. Och jag vet att man blir starkare och starkare efter varje jävla idiot som sårar och stampar på ens hjärta som man lägger ut.  Men det är också riktigt jobbigt och känslosamt. Visst har man blivit starkare sen de problem och oroligheter man hade med sin första pojkvän, men de lever fortfarande kvar och sitter hårt om minnet... Varför kan man inte tänka på de positiva sakerna istället? NEJ, för människan är gjord så att man kommer ihåg negativa attityder lättare eftersom de sticker ut..

Jag älskar dig sara! och hoppas jag blir lika stark som dig någon gång i livet...



 puuuusss